I mitt arbete träffar jag ofta människor som befinner sig i kris. Att vara människa på jorden är inte helt smärtfritt och okomplicerat. Om vi förlorar någon vi älskar - genom dödsfall eller separation av annan anledning kan det skaka oss i våra grundvalar och få oss att tappa fotfästet i livet. Det kan få oss att tappa livslusten och i vissa fall leder det till en livslång depression. Mycket annat kan drabba oss - svår sjukdom för oss själva eller en anhörig eller kanske ekonomiska motgångar med förlust av hem och ägodelar som följd. Våra barn kan råka illa ut på ett eller annat sätt; vi kan förlora jobbet och mycket annat kan orsaka oss djup och svår smärta.
I de här situationerna är det normalt att vi blir självupptagna och inte ser mycket mer än vår egen begränsade och plågade tillvaro. Vi tenderar att bli instängda i en värld av tankar och känslor som till största delen kretsar kring det vi råkat ut för och vad det innebär för oss.
Även om det finns något mycket allmänmänskligt i krisupplevelserna är det inte händelserna i sig som är det vi lider av. Vi lider av vad vi säger oss själva om det som händer oss, inte av händelserna i sig själva. Buddha är en av de som upptäckt att det är våra band till saker, människor och förhållanden utanför vår sanna identitet som resulterar i lidande, eftersom alla sådana band är dömda att upplösas förr eller senare.

Kanske det hjälper om vi tränar oss på att acceptera att livet alltid går vidare -t o m när vi råkat in i det djupaste mörkret. Livet går ALLTID vidare och det blir gång på gång vår räddning. Genom att släppa taget och överlämna oss till livets ständigt framflytande flod kommer vi till ett nytt läge med nya horisonter och nya utgångspunkter. Livet är en ständigt pågående process där vi dör från det ena eller andra och föds till något nytt. I bästa fall leder det till att vi indentifierar oss mindre och mindre med ditten eller datten (olika roller, kroppen, personlighetsdrag, sysselsättningar, förmågor, prylar osv) och mer och mer med den oförstörbara kärnan av vårt väsen.
Det kan var tuffa läxor vi får men ju mer vi avidientifierar oss från det yttre desto friare blir vi att leva i nuet och glädjas åt det liv som aldrig kör fast i någon upplevelse eller begränsning.
Låt oss vandra vidare på den vägen...

Ett medvetande utan separation är ett medvetande utan lidande.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, smärta, ldande, depression, utmaning, healing, förlust, sorg, motgångar, livet, känslor, terapi, utveckling, psykologi, personlighet