Hur vi reagerar på krisupplevelser (förluster och trauma) är en av de absolut viktigaste frågorna för hur vårt liv utvecklas. I stort sett alla människor som gått i terapi hos mig har problem som går tillbaks till krisupplevelser som INTE blivit färdigbearbetade. När man "fastnar" i någon av krisbearbetningens faser skapas ett begränsande och dysfunktionellt förhållningssätt till livet. Från Wikipedia:

En del av de människor som upplevt en traumatisk händelse får också fortsatta problem i form av psykisk ohälsa. Det bör understrykas att detta gäller en minoritet av gruppen. Risken för depression, ångest och vissa psykosomatiska tillstånd ökar efter traumatisk exponering. Utöver dessa finns det ett antal typiska reaktionsformer såsom PTSD och dissociation.

Vi kommer att reagera på nya händelser utifrån ett "filter" av obearbetade känslor. Det mesta av detta sker genom processer i det undermedvetna vilket kan kräva effektiv terapi för att en avgörande förändring ska uppnås. Vår metod - känsloclearing - syftar just till att komma åt dessa handikappande själsliga knutar.

För er som vill läsa mer om saken rekommenderar jag Cullbergs klassiker:

Kris och utveckling

• Författare: 

  Johan Cullberg

• Förlag: 

  Natur & Kultur

Beskrivning:

En verklig klassiker på sitt område. Boken beskriver krissituationerna så att de blir begripliga för den som möter dem i sitt eget liv eller hos sina medmänniskor. Boken används främst i utbildningssammanhang. Detta är den tredje något reviderade utgåvan.

Möjligen kan några av er tycka att det är ett för stort projekt att köpa och läsa denna förträffliga bok (fast den finns som ljudbok också). I såna fall kan ni istället kika på detta klipp på 1 min 53 sek där en charmig giraff illustrerar det hela.

Sammanfattning av krisens faser från Wikipedia:

Johan Cullberg har beskrivit krisens fyra faser:Chockfasen varar i några sekunder eller upp till en vecka och kännetecknas av att den drabbade ej förmår ta in vad som skett. Individen kan upplevas samlad och lugn eller ångestfylld och orolig och uttrycker ofta en upplevelse av overklighet. Sedan följer reaktionsfasen som varar från några veckor och upp till ett år. Det är då som individen konfronteras med det som inträffade och ej längre förmår hålla känslorna tillbaka. Ledsenhet men också vrede är vanligt. Successivt inträder bearbetningsfasen där individen som namnet anger bearbetar traumat genom att repetera vad som skett och sakta knyta ihop känsla och intellekt. Detta sker ofta genom samtal men också i skrift eller med andra uttryckssätt. Vid ett kraftigt trauma kan bearbetningen fortgå i flera år men den totala upptagenheten av traumat klingar sakta av. Så småningom inträder nyorienteringsfasen som fortsätter livet ut där erfarenheten integreras som en del av livshistorian och finns där som ett själsligt ärr utan att i så stor utsträckning påverka vardagen i negativ riktning. En krisprocess är om än plågsam inte ett sjukdomstillstånd utan individens normala reaktion på onormala omständigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om kris, krishantering, psykologi, utveckling

Många gånger har jag fått höra att jag har en förmåga att se det väsentliga och gå rakt på själva "saken" - dvs att jag kan "slå huvudet på spiken". Nu har jag dock, tack vare Youtube, upptäckt att jag har en överman. Ja, den här killen tänker jag inte ens försöka slå!

(Inslaget börjar vid 2:15 men det kan vara intressant att se det från början.)

http://www.youtube.com/watch?v=cHO6iGF6_nI

.

Sen kan man ju fundera över att dom har lagt ner omkring 10000 timmars träning på att lära sig dom här sakerna. Mot den bakgrunden är jag rätt nöjd med att jag själv lagt ner 5 minuter och en hundring på att köpa en hammare....

Jodå, Radio Dalarna kom hit kl 7 i morse, med reporter som hade antenn och ryggsäck på sig för att sända till sändarbilen som parkerades utanför. Ämnet var alltså "Couchsurfing" och Radio-Jonas började med att slå sig ner i soffan vid brasan och bli bjuden på te och bulle. Han verkade genast att trivas. Han sa att han bestämt sig för att själv gå med i CS snarast. Om du vill höra inslaget finns det här (snabbspola till 8:55).

Inför inslaget hade jag bett några av mina couchsurfande vuxna barn att skriftligen ge en kort redogörelse för sina CS-erfarenheter. Vad de sa kan du läsa här:

David (länk till Facebook)

Couchsurfing is wonderful!

Vi hade 3 SUPER-dagar i Bangkok. Första natten bodde vi ipå hotel och man känner skillnaden DIREKT  när couchsurfing-äventyret drar igång. Det är en instant introduction till det liv  CS-värden lever. Man får tillgång till lokalkännedom och upplevelser som man inte kommer i närheten av när man är "vanlig turist". 

Vi har med hjälp av vår värd i Bangkok verkligen tagit pulsen på staden. Kaféer, festival, restauranger, shopping, site-seeing, red light district (iofs inte så kul men intressant), thai massage osv...  Bangkok är BILLIGT. Bangkok är högljutt. Bangkok är VARMT. Men framförallt så är Bangkok gott! Vilken mat! Men man ska komma ihåg att den känns lika stark på vägen ut som påvägen in. 

Vi tog taxi, tunnelbana, tuktuk, åt ute nästan hela tiden (eller lagade mat med CSarna). Jag lyckades kanske göra av med 500 kr på 3 dagar i staden och då slösade jag verkligen med slantarna. 

Det jag gillar mest med CS är att jag känner att jag kan lita på människorna, att de är öppna och vill dela med sig. CS är det bästa som internet har fört med sig, tycker jag. Så bra är det.

Nu sitter jag i ett öde pardis på en ö i Filippinerna och jobbar mitt i natten vid datorn eftersom jag inte kan sova. Dröjer väl några dagar till innan Jetlaggen går över.

Bilder från Bangkok: http://www.facebook.com/album.php?aid=247132&id=575790727&l=d0ab3ad9e4

Bilder från Sardinien (där jag också surfade för drygt en månad sen): http://www.facebook.com/album.php?aid=236332&id=575790727&l=7b66bf2533

Tara (länk till Facebook)

Erfarenhet av CS:

Har surfat i Spanien och Tyskland och har haft 3 eller 4 CS-gäster hos mig i Uppsala.

Jag tycker att det har varit ett bekvämare och billigare sätt att resa på. Att få tillgång till kök när man är ute och reser är mycket bra för mig. Den personliga kontakten också till värden har varit mycket värdefull. Ibland har värden varit lite av en guide, annars har jag iaf fått bra tips från värden så att man klarar sig bra själv.

De flesta gäster som jag har tagit emot har varit sociala, respektfulla och trevliga.

Nackdelen med couchsurfing som jag har upplevt är att det tar mycket tid och kan vara en stor ansträngning att hitta en lämplig värd. Jag har också lärt mig att man bör verkligen försöka få en uppfattning om gästen innan man bestämmer sig för att tacka ja eller nej till en förfrågan.

My first CS experience was a bit odd. this is what made me realize that it is necessary to be a bit careful and selective. It was a guy that I hosted. He ate our food without asking, didn't clean up very well after himself, stayed inside most of the time, and stayed more nights than we had agreed upon.

I Hamburg Rudy and I stayed with a very cool guy. He had like a 3 room apartment. He hung out with us a bit and showed us around, and then went and stayed the nights with his girlfriend, leaving us his entire apartment. It was nice to feel the mutual trust and respect.

Joshua (länk till Facebook)

Har CS-at runt om i Europa och i Kanada.

Jag har både couchsurfat sjælv och med min flickvæn, varit två vældigt olika upplevelser!

Nær jag var sjælv så var couchsurfing en ræddare i nøden, och nær jag var med Annika så var det mer vælplanerat med vart vi skulle och vilka vi skulle surfa med och hur længe osv.

Så couchsurfing can vara någonting att falla tillbaks på om man har problem på sin resa eller så kan det vara ett sætt att resa på. Till exempel kan couchsurfarna kænna till området mycket bra och man får se stællet på "riktigt" och inte genom turist-føretag och annat.

Jag har inte haft någon dålig erfarenhet med couchsurfing bara lite anorlunda än vad man har tænkt sig från børjan. En gång træffade jag en couchsurfare som hade 7 surfare samtidigt i en tvåa och var van vid att ha det så varje vecka! Har också træffat sånna som bara vill ha folk att festa med.

Det jag tænker på nær jag tænker på mina CS-erfarenheter, ær hur otroligt många goda, hjælpsamma mænniskor det finns øverallt!

---------------------

Det enda jag har att tillägga är:  Börja couchsurfa du också!

Jo, det finns och det fungerar - Couchsurfing. Vi har själva varit med i flera år. Idén är genialiskt enkel: Gå med i en "klubb" där du erbjuder att ta emot gäster nån gång ibland (när du har lust) och få tillgång till 2 miljoner gratis boenden i hela världen!

Det hela administreras genom internet (förstås) och här är hemsidan:

http://www.couchsurfing.org/

När man blivit medlem skriver man sin profil. I vårt fall ser den ut så här. Som du ser hamnar också kommentarer och feedback om oss på den här sidan, plus diverse användbar information.

På vår profilsida ser du alltså kommentarer från diverse gäster vi har haft under de senaste åren; Frankrike, Schweiz, Litauen, England, USA och Italien finns representerade.

Men - CS är mer än gratis boende. Det handlar om öppenhet, möten mellan kulturer, byggandet av en världsomfattande "community" där den gyllene regeln råder. Så här formlerar CS sitt "Mission Statement":

"CouchSurfing seeks to internationally network people and places, create educational exchanges, raise collective consciousness, spread tolerance and facilitate cultural understanding. As a community we strive to do our individual and collective parts to create a better world, and we believe that the surfing of couches is a means to accomplish this goal. CouchSurfing is not about the furniture, not just about finding free accommodations around the world; it's about making connections worldwide. We make the world a better place by opening our homes, our hearts, and our lives. We open our minds and welcome the knowledge that cultural exchange makes available. We create deep and meaningful connections that cross oceans, continents and cultures. CouchSurfing wants to change not only the way we travel, but how we relate to the world!"

För mig har det varit inspirerande och vitaliserande att möta våra olika couchsurfers. Vi har fått en inblick i hur livet gestaltar sig i deras respektive länder, vi har ofta fått en personlig och varm kontakt som gått på djupet, vi har bjudit på middag men också blivit bjudna på någon nationell eller personlig specialitet, vi har förhoppningsvis givit våra barn en positiv uplevelse av att möta "utlänningar" mm.

Just nu är min äldsta son, David, i Filippinerna. Han kom dit via Thailand och Bnagkok för några dagar sedan. Och hur bodde han i Bangkok - jo genom en CS-kontakt förstås. Överraskningar får man vara beredd på. I detta fall bestod den av att han och hans medresenär inte var de enda CS-gästerna hos denna värd - där bodde 15 st till! Så här såg det ut vid middags"bordet":

Mysigt, va?

Kim och jag har bara utnyttjat CS-boende en gång - i Paris - hos en utomordentligt trevlig familj med en ensamstående pappa och ett par tonårsdöttrar. Vi fick hjälp och råd i vårt turistande och vi hade några trevliga hemmakvällar med familjen. Märkligt nog hade jag tidigare mest upplevt fransmän via franska filmer och fick nu till min fårvåning se att fransmän kunde vara betydligt mer "normala" än vad jag hade trott!

Vill du veta mer? Slå på radion (Radio Dalarna, P4) imorgon bitti (to 25/11) strax före 07.30 Då blir vi intervjuade i några live-snuttar mitt i programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om resor, boende, resa, thailand, hotell, community

Sajtkatalogen

Vi tänker på något annat nästan 50% av vår vakna tid. Ja, det är resultatet av en ny fiffigt gjord undersökning av 2250 personer. Ännu mer intressant: Generellt sett blir vi mer olyckliga av dagdrömmandet. Så nu finns det vetenskapliga bevis för att mindfulness är bra för livskvalitéen. Lev i nuet och bli lycklig! Det låter naturligtvis som en pinsam slogan men jag är övertygad om att det ligger mycket i den. Att leva i nuet kan många gånger vara smärtsamt - men det är mycket mer tillfredsställande i längden än att fly till "någon annanstans" i tankarna.

Vi dagdrömmer oss olyckliga

Publicerat 2010-11-11 20:04  DN

Människor dagdrömmer bort en stor del av sina liv. Enligt en ny studie tänker vi på något annat än det vi sysslar med, nästan hälften av tiden vi är vakna. Samma studie visar att dagdrömmerierna gör oss olyckliga.

Resultaten kan verka lite märkliga, men alla har väl någon gång slagits av att vi låter våra tankar vandra fritt påfallande ofta. Vi har bara inte föreställt oss att vi gör det så frekvent som de nya rönen antyder.

Bakom studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science, står forskare vid Harvard University i USA. De utvecklade en automatisk databas som kontaktade cirka 5.000 personer runt hela världen vid slumpartat utvalda tider. Vid uppringningen fick personerna svara på vad de gjorde, vad de tänkte på, och hur de kände sig.

Svaren från 2.250 av personerna analyserades mer i detalj – och de ger en slående bild av hur vi människor fungerar. Vi ägnar oss åt att dagdrömma 46,9 procent av vår vakna tid.

Detta gäller oavsett vad vi sysslar med för tillfället, om vi promenerar, äter, handlar, tittar på tv, eller arbetar. Vi tänker på händelser längre bak i tiden, vi funderar på vad som kan hända i framtiden, och vi tänker på sådant som aldrig kommer att inträffa. Enda tillfället när vi inte dagdrömmer är när vi har sex.

Än mer överraskande är att vi känner oss mer olyckliga när vi dagdrömmer. Det verkar dessutom vara så att det är dagdrömmandet i sig som framkallar deppigheten, inte tvärtom. Frågan är varför.

Forskarna påpekar att förmågan att dagdrömma är en mänsklig specialitet – så vitt känt brukar inte andra arter ägna tid åt att låta tankarna löpa runt i olika riktningar.

Det hela är en sidoeffekt av att vi har en unik kapacitet att föreställa oss alternativ till det liv vi lever. Vi kan med andra ord lägga upp planer för en annan tillvaro. Detta har gett oss stora fördelar i kampen för tillvaron. Men det leder samtidigt till att våra tankar ofta vandrar omkring, i stället för att koncentrera sig på nuet – vilket medför en kostnad, emotionellt sett.

Roland Johansson/TT

Jag brukar inte se dokussåpor. När jag nån gång försöker så klarar jag vanligtvis bara nån minut eller så. Jag lyckas inte förstå varför jag ska ägna mitt liv åt att se en konstruerad värld som skapats för att provocera fram olika kriser och konfrontationer, eller känsloutspel av andra slag. Jag är ju rätt upptagen med att leva mitt eget liv och det är i att möta mina egna utmaningar som det verkligt spännande ligger - inte i att se andra möta framprovocerade låtsasutmaningar (även om jag förstår att de tar det på allvar när det händer).

Det finns mycket att säga om dokussåpor och andra TV-serier som går dygnet runt och ses av miljontals människor. 

Verklighetsflykt - definitivt. Politisk fråga - absolut. Medan folken i världens rika länder sitter och drogar sig med såpor kan en målmedveten maktelit styra och ställa i världen utan att deras kort synas. 

Men, det var inte riktigt det jag tänkte skriva om. Häromdan såg jag första avsnittet av "Ung och bortskämd" och tyckte att det var riktigt intressant. Inte för att jag vill hetsa upp mig över hur "fruktansvärt" det är att föräldrar kan göra så med sina barn (eller att "barnen" går med på det) utan för att det visar ett fenomen som finns i de flesta familjer - även om det brukar vara i en mer utspädd form. I arbetet som terapeut träffar jag gång på gång på vuxna/föräldrar som fått allvarliga personliga problem och/eller allvarliga problem i sin familj p g a sin "hjälparattityd". Det kanske är "snällt" att stå och steka ägg åt sin 16-åriga son eller dotter och att "ta hand om" honom eller henne på många andra sätt (skjutsa hit eller dit fast det går utmärkt att cykla, t ex) men i själva verket skapar det en personlighet med inslag av "inlärd hjälplöshet". Ofta är vi rädda för att vara "hårda" och ställa krav på vara barn eller tonåringar när det är just det som behövs för att de ska växa upp till ansvarstagande och kompetenta vuxna. "För mycket och för lite skämmer allt" stämmer visserligen här också, så det gäller att anpassa kravnivån till åldern. Men - i allmänhet - är det så att barnen egentligen klarar mycket mer än vi föreställer oss. 

Jag får allt jag ber om

Det här resonemanget är kanske inte särskilt kontroversiellt, men det är än sak att hålla med, en annan att leva som man lär. Jag föreslår att vi som är föräldrar frågar oss själva, om och om igen: - Är detta något min son/dotter skulle kunna göra själv, eller göra delvis själv med stöd och handledning?

Maria Montessoris motto var "Hjälp mig att göra det själv", vilket också kan uttryckas som "All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling". Det tål att tänkas på. Och det gäller barn i alla åldrar.

För barnen är de vuxnas hjälparattityd alltså till stor skada. Men, den är lika skadlig för de vuxna. Den leder till att man förr eller senare känner sig utnyttjad, obekräftad, icke-respekterad, övergiven, ledsen och arg (m.m.) Den leder också i många fall till utbrändhet, vilket bl a är en neurologisk sjukdom som kan ge svåra handikapp för resten av livet. 

Om vi går lite djupare kan vi se att de vuxnas hjälparattityd beror på en oförmåga att ta hand om det egna inre barnet och de egna grundläggande behoven. Vi kan inte ta hand om oss själva så vi kompenserar det genom att ta hand om andra. Detta, i sin tur, beror på en brist i självkänslan: Jag upplever mig inte som tillräckligt "värd" för att ta emot och ge mig själv det jag behöver.

Det handlar om störningar och brister som ligger djupt och som inte är lätta att komma åt. Men det går. Vi behöver bestämma oss för att ta ansvar för oss själva och hela vårt liv. När vi inser att vi varje ögonblick skapar vår livsupplevelse och väljer att ta ansvar för det börjar en magisk transformation. Vi börjar upptäcka att "jag är jag" och "du är du" och att det innebär stor frihet och stora möjligheter. Vill du ha stöd att komma vidare på den vägen är du välkommen att höra av dig (och kika på psykosyntes.net).

Vi hörs!

Björn

Ellen och hennes man Bob gick i terapi efter 25 års äktenskap. 

Vad var problemet?

Ellen började passionerat, snörvlande, smärtsamt att dra fram alla problem, som de haft under sitt 25-åriga äktenskap. Om och om igen - hela visan: förnekande, brist på ömhet, tomhet, ensamhet, oälskad och oönskad - en oändlig lista på otillfredsställda behov, som hopat sig på varandra tills bördan blivit olidlig....

  
Slutligen - efter oändliga upprepningar - avbröt terapeuten, gick runt skrivbordet och bad Ellen att stå upp. Kramade henne, knäppte upp blusen och bh:n - masserade brösten samtidigt som han kysste henne ......framför hennes man, som reagerade med höja på båda  ögonbrynen? 
 Ellen tystnade, knäppte blusen och satte sig tyst ned - märkbart generad. 

Terapeuten vände sig till Bob och sa:

- Detta är vad din fru behöver - 3 gånger i veckan! Klarar du det? 
Bob tänkte efter - och svarade:

- Jag kan släppa av henne här måndagar och onsdagar, men fredagar spelar jag golf ..........