meraliv

Inlägg publicerade under kategorin Filosofi/Andligt

Av Björn Roxendal - 22 augusti 2010 22:34


Kan inte låta bli att skriva om detta - och därigenom ge min svärson, Dana Hofford Roxendal, lite gratisreklam i hans arbete som körledare för "Open Heart Choir" i Stockholm och Uppsala.


Jag och min familj är redan så insyltade i det här projektet att det är lika bra att löpa linan ut. Delar av min familj, inklusive jag själv, har redan ställt upp som reklammodeller till affischen som nu syns runt om i centrala Stockholm:


             


Nedan är bilden i lite större format, med bl a min fru, två av mina döttrar, exfru, jag och Dana själv. Bakom kameran och produktion: Min äldsta son. Rena rama familjeprojektet, således.


             

                                               www.openheartchoir.se


Fast själva kören är mycket mer än så. Dom har hållit på många år med en verksamhet som är sprängfylld av glädje, ljus och inspiration. Kolla


http://www.youtube.com/watch?v=qmIRU25mOow

http://www.youtube.com/watch?v=K-Wrp3f4ww4

http://www.youtube.com/watch?v=sXNodjTZo6c&feature=related


Det här med körsång är verkligen magiskt. Det börjar komma fram en del forskning om lycka och livskvalitet och några saker som visat sig göra oss betydligt lyckligare är just att sjunga i kör, att dansa och att ha hund (och även vissa andra husdjur). Pröva själv om du inte tror mig (varför inte satsa på alla tre för säkerhets skull?)!


Våga Leva = Våga Sjunga!

ANNONS
Av Björn Roxendal - 19 augusti 2010 12:08


Jag har förstått att för en del är själva bloggformatet inte idealiskt. Särskilt de som uppskattar och har användning av de livsinspirerande/personlighetsutvecklande inläggen här men som har lätt att glömma bort att kika in då och då. Dessutom vet man inte om och när det finns något nytt inlägg (jag skriver i genomsnitt 2 till 3 gånger/vecka, men det varierar) så om man kommer ihåg att titta in kan det vara förgäves många gånger, vilket blir en smula tråkigt.


Den enkla lösningen är att beställa bloggen som nyhetsbrev, så får du varje inlägg via epost (skulle formateringen inte alltid bli perfekt kan du ju kolla originalet på bloggen om du har lust).


Skicka ett mejl (tomt eller med lite text, går bra vilket som) till vagaleva@psykosyntes.net så börjar leveransen i och med nästa inlägg (till den mejladress du skickar beställningen från).


Smidig lösning, eller?


Björn


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

ANNONS
Av Björn Roxendal - 11 augusti 2010 23:44

Kanske lite tillspetsat men den här personen är den vackraste jag sett:



Att hennes skönhet kommer inifrån går det inte att missta sig på (dessutom är hon helt osminkad på de flesta av dessa bilder:)). I ett annat inlägg skrev jag om medvetande och antydde att vårt sanna jag existerar i en dimension av formlöst oändligt och ofattbart varande. Anandamayi Ma förkroppsligar detta på ett sätt som inspirerar mig att vilja ge upp allt vad kamp och ego heter. Jag lärde känna henne genom en bok av Linda Johnsen:


                       


Besrkivning från Adlibris:

This book takes us along on a search for the feminine face of God. We travel with Linda Johnsen for a fascinating investigation of the great women saints of India who manifest the divine in their lives. Together with her we comb the scriptures, meet the holy ones, and are led, step by step, to sit in awe at the feet of six remarkable, contemporary women.


Det finns även ett kapitel om Amma (hon som har världsrekord i kramar, se tidigare inlägg) som även det är klart inspirerande. Boken rekommenderas varmt. Jag har länge varit trött på den traditionella mansdominerade versionen av andlighet (mycket predikande, pekpinnar, tankesystem, makthierarkier, osv). De exempel som ges i Lindas bok är av ett helt annat slag - ofta kvinnor som levt ett enkelt liv i tjänade och hängivenhet utan en tanke på att bli nån slags "lärare". De undervisar genom det dom ÄR, inte genom att tala om för oss andra "Hur det ligger till", "vad vi måste förstå", "hur vi sa tro" osv. Det är deras liv som talar till oss och det bär en äkthetens prägel där kärleken de förkroppsligar verkligen känns. Den manliga maktbaserade andligheten är torr och livlös i jämförelse. 


Sen finns det naturligtvis även exempel på män som representerar en vad jag skulle kalla "äkta andlighet" också. Många av de kristna mystikerna; Johannes av Korset, Franciskus, Padre Pio m. fl. Och från öst: Ramakrishna, Yogananda, Milarepa osv. Det de alla har gemensamt är att den personliga direkt upplevda relationen med det högsta är det som är "grejen" - inte olika "läror".


Det är naturligtvis inte fel att prata och dela med sig av "andlighet" - det jag inte gillar är när man inom religionerna sätter sig över människor och snarare hindrar än gynnar vår egen direktkontakt med källan till livet inom oss själva. 


Kanske George Harrison kan få bjuda på en lite passande inspiration i enkelhetens och den nakna känslans tecken:









Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Av Björn Roxendal - 10 augusti 2010 23:59

"Faktum är att livet gör ont. Det gör ont ofta och mycket! Och ingen skonas. Ändå visas dagligen att vårt mående snarare beror på ”hur vi tar det” än ”hur vi har det”. Min uppfattning är att man alltför ofta glömmer bort detta i dagens välfärdssverige. Man riktar sig ständigt till ”hur man har det” utan att förstå att detta inte går att ändra nämnvärt på därför att livet gör ont. Det ingår i definitionen."

Izis Seric, Läkare, Lindesbergs vårdcentral


          


Ja, livet gör ont. Inte hela tiden men, som Izis säger, "ofta och mycket". Vad ska vi göra åt det? Vad KAN vi göra åt det? Å ena sidan - ingenting. Om det ingår i själva livsdefinitionen att det gör ont så finns det inget vi kan göra för att ändra på den saken. Emma Abrahamson skriver så här om lidandet (http://www.expowera.se/mentor/foretaget/organisera_halsa_mental_problem.htm):


"Alla människor drabbas av lidande - men det sätt på vilket vi hanterar smärtan skiljer sig åt mellan olika människor. Vanligtvis använder vi två strategier när vi blir tvungna att konfronteras med smärtsamma känslor. Antingen fastnar vi i en offerroll, där vi identifierar oss med smärtan och gör den till en del av oss själva. Den smärta vi upplever blir till "min" smärta och "mitt" lidande. När vi ser våra känslomässiga så som en ägodel, som något vi har rätt till, är det praktiskt taget omöjligt att släppa taget om dem. En annan vanlig strategi är att försöka fly från smärta. Att på olika sätt skjuta ifrån sig allt lidande är ingen bra lösning. Vi kan inte skydda oss mot själslig smärta genom att försöka undvika den."


Det viktigaste vi kan göra med smärtan är alltså - att acceptera den. I själva verket kommer en mycket stor del av det som vi brukar kalla "problem" från vår ovana att försöka stänga av smärtan, eller förneka den eller försvara oss mot den på annat sätt. Smärtan är INTE problemet. Det är vad vi gör MED smärtan som ofta leder till problem.


En stor del av livets konst är att lära sig leva med och genom smärtan. Nästan alla som kommer till mig för att få hjälp har ett "dysfunktionellt" förhållande till smärta.


Smärtan är en viktig signal som vi behöver lyssna till. Om vi gör det på ett tidigt stadium är risken att vi hamnar i utbrändhet eller svår fibromyalgi mycket liten. Smärtan finns där som en varning om att något har gått fel eller riskerar att göra det. Att inte acceptera och lyssna till smärtan är farligt eftersom den finns som en överlevnadsmekanism. Men att lyssna till den är inte detsamma som att BLI den. När vi börjar bygga vår identitet på smärtupplevleser hamnar vi i ett offerskap som det blir mycket svårt att ta sig ur. För att åter citera Emma Abrahamson:


"Lidande är naturligt - det är motstånd mot lidande som skapar problem för oss. Motståndet skapar i själva verket större problem för oss, eftersom vi då kopplar ännu fler negativa känslor till en redan smärtsam situation. Lidande behöver bara erkännas, upplevas. Det ska inte förnekas eller avfärdas, men inte heller fokuseras på."


Bli vän med smärtan - bli vän med livet! 



Trevlig och bra länkkatalog:


   SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen








Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Av Björn Roxendal - 4 augusti 2010 14:07

Hur många dagliga kramar ska vi gissa att en normal genomsnittlig svensk kommer upp i? Alltifrån 0 till 5 per dag kanske. Förutom några mer sällsynta storkramare som har gjort kramandet till en livsstil.


Det finns förvisso många olika sorts kramar; ibland är kramen inte mer än en formalitet, ibland kanske t o m ett sätt att dölja fientlighet och onda avsikter, ibland kan den vara kamratlig, ibland erotisk. Kramen är ett uttrycksmedel som kan ha många budskap. 


Vem av de nu levande människorna på jorden som givit flest kramar har du kanske alltid undrat över. Lyckligtvis är det ingen diskussion om saken - överlägsen vinnare är en liten indisk dam, känd under det passande namnet  "Amma".


                        


Hon har kommit upp i omkring 30 miljoner (!!!!!) utdelade kramar vid det här laget och visar ännu  inga tecken på att förtröttas. Ett rekord mer värt en plats i Guiness rekordbok än de flesta som står där nu. Dessutom svårslaget. 


Amma är ett fenomen. Hon sitter regelbundet i stora samlingslokaler världen över ock kramar tusentals människor som rest och köat i dagar eller mer för att få chansen till detta möte. Själv har jag kurser på temat "Möten som helar" och det är också  en passande beskrivning av mångas upplevelse av sina möten med Amma. De upplever en djup personlig bekräftelse - villkorslös kärlek - som når djupt ner i själens vanligtvis avstängda och förtorkade källarvalv. Det är förstås olika för alla men upplevelsen är ofta så omvälvande och meningsfull att hundratusentals vallfärdar varje år för att få vara med om den.


Är Amma "seriös"?  Hon är i alla fall inte ute efter pengar för egen del. Hon förefaller inte att tilltalas av materiell rikedom och lyx. Hennes grej är kärlek - att ge kärlek. Kanske hennes föräldrar spelade Beatles "All you need is love" för henne redan i vaggan. I alla fall ser hon varje dag beviset på att det är just så vi vanliga människor på jorden har det - det vi behöver mest av allt är kärlek. Men Ammas kramar tycks gå bortom det enkla givandet och mottagandet av kärleksfull beröring - hon hjälper många att återknyta kontakten med kärlekens källa inom sig själva. En kram av Amma kan vara aldrig så fylld av väme och själslig näring - det räcker ändå inte att leva på resten av livet. Vi måste lära oss "fiska" inte bara få n måltid serverad.


Ja, det finns hur mycket som helst att säga om Amma och den roll hon spelar. Varför inte se med egna ögon (spola gärna fram två minuter om inledningar inte är vad du vill använda tiden till):



Amma är såpass respekterad att hon bevakas av "mainstream" medierna i USA. Här en artikel med video i ABC news:


U.S. Pilgrims Make Trip to India for ... a Hug


Som vanligt undrar jag:


Vad säger du?





Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Av Björn Roxendal - 3 augusti 2010 09:44


I mitt arbete träffar jag ofta människor som befinner sig i kris. Att vara människa på jorden är inte helt smärtfritt och okomplicerat. Om vi förlorar någon vi älskar - genom dödsfall eller separation av annan anledning kan det skaka oss i våra grundvalar och få oss att tappa fotfästet i livet. Det kan få oss att tappa livslusten och i vissa fall leder det till en livslång depression. Mycket annat kan drabba oss - svår sjukdom för oss själva eller en anhörig eller kanske ekonomiska motgångar med förlust av hem och ägodelar som följd. Våra barn kan råka illa ut på ett eller annat sätt; vi kan förlora jobbet och mycket annat kan orsaka oss djup och svår smärta.
I de här situationerna är det normalt att vi blir självupptagna och inte ser mycket mer än vår egen begränsade och plågade tillvaro. Vi tenderar att bli instängda i en värld av tankar och känslor som till största delen kretsar kring det vi råkat ut för och vad det innebär för oss.
Även om det finns något mycket allmänmänskligt i krisupplevelserna är det inte händelserna i sig som är det vi lider av. Vi lider av vad vi säger oss själva om det som händer oss, inte av händelserna i sig själva. Buddha är en av de som upptäckt att det är våra band till saker, människor och förhållanden utanför vår sanna identitet som resulterar i lidande, eftersom alla sådana band är dömda att upplösas förr eller senare.
Kanske det hjälper om vi tränar oss på att acceptera att livet alltid går vidare. Även för mig och dig när vi råkat in det djupaste mörkret. Livet går vidare och det blir gång på gång vår räddning. Genom att släppa taget och överlämna oss till livets ständigt framflytande flod kommer vi till ett nytt läge med nya horisonter och nya utgångspunkter. Livet är en ständigt pågående process där vi dör från det ena eller andra och föds till något nytt. I bästa fall leder det till att vi indentifierar oss mindre och mindre med ditten eller datten (olika roller, kroppen, personlighetsdrag, sysselsättningar, förmågor, prylar osv) och mer och mer med den oförstörbara kärnan av vår väsen.
Det kan var tuffa läxor vi får men ju mer vi avidientifierar oss från det yttre desto friare blir vi att leva i nuet och glädjas åt det liv som aldrig kör fast i någon upplevelse eller begränsning.
Låt oss vandra vidare på den vägen...

I mitt arbete träffar jag ofta människor som befinner sig i kris. Att vara människa på jorden är inte helt smärtfritt och okomplicerat. Om vi förlorar någon vi älskar - genom dödsfall eller separation av annan anledning kan det skaka oss i våra grundvalar och få oss att tappa fotfästet i livet. Det kan få oss att tappa livslusten och i vissa fall leder det till en livslång depression. Mycket annat kan drabba oss - svår sjukdom för oss själva eller en anhörig eller kanske ekonomiska motgångar med förlust av hem och ägodelar som följd. Våra barn kan råka illa ut på ett eller annat sätt; vi kan förlora jobbet och mycket annat kan orsaka oss djup och svår smärta.
I de här situationerna är det normalt att vi blir självupptagna och inte ser mycket mer än vår egen begränsade och plågade tillvaro. Vi tenderar att bli instängda i en värld av tankar och känslor som till största delen kretsar kring det vi råkat ut för och vad det innebär för oss.
Även om det finns något mycket allmänmänskligt i krisupplevelserna är det inte händelserna i sig som är det vi lider av. Vi lider av vad vi säger oss själva om det som händer oss, inte av händelserna i sig själva. Buddha är en av de som upptäckt att det är våra band till saker, människor och förhållanden utanför vår sanna identitet som resulterar i lidande, eftersom alla sådana band är dömda att upplösas förr eller senare.


Kanske det hjälper om vi tränar oss på att acceptera att livet alltid går vidare -t o m när vi råkat in i det djupaste mörkret. Livet går ALLTID vidare och det blir gång på gång vår räddning. Genom att släppa taget och överlämna oss till livets ständigt framflytande flod kommer vi till ett nytt läge med nya horisonter och nya utgångspunkter. Livet är en ständigt pågående process där vi dör från det ena eller andra och föds till något nytt. I bästa fall leder det till att vi indentifierar oss mindre och mindre med ditten eller datten (olika roller, kroppen, personlighetsdrag, sysselsättningar, förmågor, prylar osv) och mer och mer med den oförstörbara kärnan av vårt väsen.
Det kan var tuffa läxor vi får men ju mer vi avidientifierar oss från det yttre desto friare blir vi att leva i nuet och glädjas åt det liv som aldrig kör fast i någon upplevelse eller begränsning.
Låt oss vandra vidare på den vägen...


  

Ett medvetande utan separation är ett medvetande utan lidande.






Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Av Björn Roxendal - 30 juli 2010 22:51




Vi ser inte skogen för bara träd.


Medvetandet är vanligtvis fyllt med innehåll och det är innehållet vi upplever, intemedvetandet självt. Tankar, känslor, minnen, bilder, fantasier, sinnesintryck - vi är så upptagna med att uppleva det som upptar vårt medvetande att medvetandet som sådant sällan får en chans.


Spelar det någon roll? Är det inte så det ska vara?


För mig spelar det en fullkomligt avgörande roll. När jag upptäckte medvetandet "i sig" någon gång runt 22-årsåldern blev det en vändpunkt i mitt liv. Det trängde sig på mig - ett medvetande som är verkligt utan att behöva luta sig mot någonting - och förändrade för alltid min upplevelse av livet och mig själv. Ett "uppvaknande" eller kanske t o m en "omvändelse" skulle jag vilja kalla det. "Aha-upplevelse" är bara förnamnet!


Jag kan naturligtvis inte förklara saken. Och vad skulle det förresten vara bra för? Är det nåt du skulle ha nytta av?  


Ja, faktiskt. Väldigt stor nytta t. o. m. Vi längtar alla efter frihet. Att vara instängd i en fängelsecell eller liten mörk håla känns inte tillfredsställande. Det gäller inte bara fysiskt utan även själsligt. Vårt medvetande är fritt och obegränsat till sin ursprungliga natur och längtar alltid tillbaks till det tillståndet. Det är bara när vi börjar identifiera oss med rent medvetande utan innehåll som vi kan uppleva vad sann frihet är.


   


Jag tycker om bilden ovan för att den antyder att det finns ETT medvetande, där solen, jag och du och resten av naturen samexisterar. Sedan ganska många år är det den verkligheten jag upplever. Kom och dela den med mig!






Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Av Björn Roxendal - 27 juli 2010 22:11



 


Under de år jag arbetade som mest med stresskadade personer upplevde jag ett behov av enkla "regler" och affirmationer som vände sig både till kärnan själva stressproblematiken och som pekade mot ett hälsosamt alternativ. Ett resultat blev nedanstånde "budord". Var och ett skulle kunna vara ämnet för ett eget föredrag. Om det här gäller dig föreslår jag att du läser punkterna minst en gång per dag och ser vad det ger för genklang i dig! Lycka till!




 Budord för Bättre Balans i Livet


 

  • Det är naturligt och OK med stress, men återhämtning är livsnödvändig
  • Jag behöver inte ta på mig andra människors problem/krav/behov
  • Det är helt OK att göra ingenting. Bara vara är bra.
  • Små framsteg är viktigare/bättre än stora
  • Förlåtelse är nyckeln till frihet
  • Jag sätter mig själv först!
  • Den enda sjukdomen som finns är behovet att vara någon annanstans
  • Det är bara så mycket jag lever i nuet som jag verkligen lever
  • Gör mer av det som är bra!
  • Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”
  •  Det är inte hur jag har det utan hur jag tar det


 En del av punkterna känns kanske som de skapar mer frågor än de besvarar. Skriv gärna lite om dig själv och dina funderingar i kommentaren så ska jag försöka fylla på efter behov! Kolla även psykosyntes.net för mer info.'






Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sök i bloggen

Presentation


Mera Liv!

Kategorier

Omröstning

Mitt resultat på SVTs lyckotest:
 0 - 10%
 11 - 20%
 21 - 30%
 31 - 40%
 41 - 50%
 51 - 60%
 61 - 70%
 71 - 80%
 81 - 90%
 91 - 100%

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

Gästbok

Följ bloggen

Följ meraliv med Blogkeen
Följ meraliv med Bloglovin'

RSS

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013
>>>

Tidigare år


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se