Vi ser inte skogen för bara träd.

Medvetandet är vanligtvis fyllt med innehåll och det är innehållet vi upplever, intemedvetandet självt. Tankar, känslor, minnen, bilder, fantasier, sinnesintryck - vi är så upptagna med att uppleva det som upptar vårt medvetande att medvetandet som sådant sällan får en chans.

Spelar det någon roll? Är det inte så det ska vara?

För mig spelar det en fullkomligt avgörande roll. När jag upptäckte medvetandet "i sig" någon gång runt 22-årsåldern blev det en vändpunkt i mitt liv. Det trängde sig på mig - ett medvetande som är verkligt utan att behöva luta sig mot någonting - och förändrade för alltid min upplevelse av livet och mig själv. Ett "uppvaknande" eller kanske t o m en "omvändelse" skulle jag vilja kalla det. "Aha-upplevelse" är bara förnamnet!

Jag kan naturligtvis inte förklara saken. Och vad skulle det förresten vara bra för? Är det nåt du skulle ha nytta av?  

Ja, faktiskt. Väldigt stor nytta t. o. m. Vi längtar alla efter frihet. Att vara instängd i en fängelsecell eller liten mörk håla känns inte tillfredsställande. Det gäller inte bara fysiskt utan även själsligt. Vårt medvetande är fritt och obegränsat till sin ursprungliga natur och längtar alltid tillbaks till det tillståndet. Det är bara när vi börjar identifiera oss med rent medvetande utan innehåll som vi kan uppleva vad sann frihet är.

Jag tycker om bilden ovan för att den antyder att det finns ETT medvetande, där solen, jag och du och resten av naturen samexisterar. Sedan ganska många år är det den verkligheten jag upplever. Kom och dela den med mig!

Läs även andra bloggares åsikter om medvetande, psykologi, terapi, upplysning, meditation, kontemplation, evolution, hjärncentra, hjärnan, känslor, tankar, nirvana, samadhi